Inoff i Åtvidaberg

Igår var det så dags - tävlingen som trots att den var en inoff var väldigt efterlängtad! Det var nämligen dags för Sigges avslutning som nybörjarhund innan han nästa helg debuterar och börjar leka med de stora barnen!

"Men, borde inte ni vara färdiga med nybisklasser för längesen?"
Jo, det kanske vi borde - men jag hade en plan med den här tävlingen och den ingick så perfekt i hur jag ville ladda upp inför vår debut. Allt var liksom så perfekt upplagt för oss, så varför då inte ta tillvara det och köra så det ryker?

Jag och min partner in crime Line hade sedan ett tag tillbaka bestämt att vi skulle åka tillsammans på denna tävling, och jag gillar verkligen att åka på tävling med henne! Det känns som vi klickar bra, och kan komplettera varandra och höja varandra. Jag är väldigt bekväm att åka tillsammans med henne och dagen bara flyger iväg, så ser verkligen fram mot våra roadtrips vi planerat under våren i form av härliga klass-1-tävlingar!

Morgonen började dock sådär, jag vaknade lite sent och hade inte packat. Inga kläder jag ville ha var rena och jag höll på att åka hemifrån enbart med gummistövlar, vilket av erfarenhet varken är snabbt eller behagligt att springa lopp i :P Som tur var så var Line också lite sen, men eftersom vi inte skulle så långt så utbröt ingen panik utan vi fnissade mest lite båda två och sa att morgonen vart kaos.
Ska jag vara ärlig kanske jag tom var lite FÖR lugn - det kändes liksom inte som en tävling direkt, utan bara en rolig utflykt som innebar att man även skulle få hoppa några språng. Dock har jag märkt av den effekten det senaste i livet i stort - jag blir inte lika nervös över lag, utan känner mig mer och mer bekväm i de flesta situationer. Världen går antagligen inte under, och varför ska jag då oroa mig?

Väl på plats var Sigge vild och galen, och något vi behöver träna på är återigen det här jäkla koppelgåendet, eller bristen på trevligt sådant - hur fasen fick jag Rocky att bete sig i koppel egentligen? Är det något jag misslyckats med hos Sigge så är det just detta, men ingen är väl perfekt.

Banan kändes helt klart som något för oss, några små klurigheter som jag funderade på om jag själv skulle lagt i en nybisbana men när det kom till Sigge var det no worries.
För ska jag vara ärlig - tanken med den här nybisen var faktiskt att ösa sönder oss och förhoppningsvis hamna i toppen på köpet. Jag behövde ha en bra uppladdning och jag behövde ha en bana där jag redan när vi gick kunde flina och säga att det här sätter vi, och vi sätter det bra! Koncentrera mig på hur långt jag vågade släppa honom och sen bara springa så fläsket fladdrar i fartvinden!
Detta var precis vad vi gjorde, och Sigge var helt med på noterna!
Nästa fördel med inoffen är bristen på nerver, och att jag kunde bete mig precis som på vilken träning som helst, även om det faktiskt var en tävling! Dvs sätta honom i starten och säga åt honom att stanna där, vända ryggen och gå och vara helt säker på att han skulle stanna. När jag placerat mig, vända tillbaka mot honom, ta ett andetag och fortfarande veta att han sitter och sedan säga "nu kör vi så sanden yr" och ha Sigge med mig hela vägen!
Risken om man blir nervig är att man tror att hunden också kommer vara det och då sabba starten med en massa konstiga grejer man inte brukar hålla på med, men det behövde jag inte göra nu och inte heller nästa helg!
Sigge ger som bekant allt, och han skiter i om det är nybis eller klass 2 - här ska ösas! Och öste gjorde han! Som en tok! Jag sprang för glatta livet, men njöt av varenda sekund!
Båda loppen gick kalas och vi vann ena klassen och kom tvåa på den andra - så precis som jag hade hoppats blev egoboosten exakt på det viset jag ville och behövde!
 


Resten av dagen ägnades åt att miljöträna och heja på Line och Ila, som sprang 4 fantastiskt fina lopp och jag är väldigt imponerad av hur det ekipaget bara växer och växer! Ila skötte sig galant och Line var en fantastisk förare! Det var en väldigt glad bil som åkte hemåt på eftermiddagen!

Sigge var slut som artist när vi kom hem och jag såg honom inte mycket mer den dagen, mer än när han yrvaket ville komma och kramas lite. Den lilla hunden som knappt vart med på tävlingar innan hade lite svårt att köpa att man kan sova, även om han var lugn och låg ner en del. Detta kommer han att lära sig med mer erfarenhet i ryggen och jag tror han kommer bli en fantastisk tävlingskamrat!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0