mittlivsomhund

Jag har fått SÅ fin respons från underbara vänner efter mitt "jag bryter ihop-inlägg"! Allt från tips, mentala kramar och idel pepp, det värmer så i mitt kontaktfältsskadade hjärta! <3

 

Jag har efter att ha pratat med folk antagligen inte gett upp runningen för evigt, det ligger mig för varmt om hjärtat helt enkelt. Men jag är för mentalt trött och stressad över skiten att nog måste vara nog ett tag innan jag kan gå in i det med rätt inställning känner jag!

 

Det visade ju sig nämligen direkt när jag funderade på plan B. Hur gör man? Hur ska man tänka? Vad borde man INTE göra? Hur får jag till de -perfekta- (perfekta för Sigge alltså) 2o2o? 
Frågade runt, tittade på film, började nörda (och hispa). Kom till skolan, terroriserade hundvänner och sen fick jag svaret av Ann-Sofie, liksom direkt.
Hon frågade vad problemet var egentligen? Prova lite, se hur han rör sig, hispa inte så! (inte ordagrannt men det var det jag tog till mig av, och det jag behövde höra!).
För jag hispar lätt i det här. Det är kontaktfältsbeteende som fattas för oss, och min första taktik kände jag att jag inte hade lyckats med - nu jäklar måste nya approachen bli så bra den bara kan! Det är ju dömt att misslyckas!

Nu har jag landat, andats och rannsakat mig själv. Vi har spontantränat lite hemma för att känna på vad som passar OSS bra, och vad vi kan gilla. Tror jag börjar hitta det nu, och pressen är borta!
Det är inte alltid 100 att vilja så mkt - inte när man inte har full kontroll över sig själv och sina känslor! Jag har mer träning av mig själv kvar innan vi är helt i hamn, men det är ändå rolig och utvecklande träning! 

 

Jag hade redan innan jag la ner runningen anmält mig till agilityklass på rosettettan - det ligger kvar än. Vad vi gör med anmälan vet jag inte, men kanske går vi in och leker lite. Ingen press, ingen hets, bara känner på det lite! Kanske stryker vi oss, vi får se. Men några färdiga kontaktfält tills dess kommer vi ju iaf inte att ha :P