mittlivsomhund

Dagarna har verkligen sprungit iväg och jag sitter här och är helt slut men vill ändå skriva några ord.

I tisdags var det dags för våran träning för Emmeli Orrefjord, vilken gick helt okej får jag säga. Vi har lite för dålig träningserfarenhet och Sigge tröttnar fort på mig när han inte förstår vad jag vill och går då helt enkelt till något roligare och sysselsätter sig själv. Detta var i tisdags både instruktören, andra valpar och diverse grästuvor. Men däremellan skötte han sig riktigt fint och bara vi blir mer synkade och jag blir bättre på att hålla ihop honom trots störningar så kommer det bli riktigt bra!
Fick träna på att runda pinne, börja med lite svängarbete och även prova på tunneln. Tunneln var det som Sigge hade lättast att förstå och därför där han glänste mest, men nog ska vi träna ordentligt så vi kan visa Emmeli att vi lärt oss något till nästa gång hon kommer :D

Denna intensiva kurs som resulterade i två tappade hörntänder och en supertrött valp ledde till att onsdagens valpkurs kändes katastrofal. Vissa stunder vill man bara lägga kopplet, lämna sin hund och gå därifrån. Jag VET att han är liten bäbis och att alla har sina dagar, men även jag har mina och i onsdags var inte vår bästa dag. Dock fick jag ändå två stora moments, dels på "spökbanan" som han tog utan att blinka och inte alls tyckte var läskig och dels på inkallningen. DEN satt som ett smäck i onsdags och han kom som ett skott även när Maggan försökte lura kvar honom med gott godis.
Och som belöning på en superinkallning så kommer flätan fram. Det var den som var orsak till att hörntänderna flög i tisdags för det är en riktig liten kamphund jag fått. Han kastar sig HÅRT bakåt och tar i för kung och fosterland, samtidigt som han låter som ett riktigt litet monster. Jag hade faktiskt lite ont i ryggen för han tar i så hårt! Dock sitter tack som ett smäck och han spottar direkt och blir kolugn.
Så även om jag tycker det är jobbigt med bristande koncentration så är han faktiskt absolut oftast helt fantastiskt duktig för att vara så liten!

Ikväll var vi och kollade på freestyletävling på Linköpings HU. Mycket intressant och det väckte mer funderingar och faktiskt lite mindre pepp än jag trodde innan. En del av mig vill gärna tävla med båda hundarna för freestyle är en rolig aktivering och man har verkligen mysigt med hunden! En annan del av mig vill inte riskera att ställa mig på tävlingsbanan då jag inte vill känna besvikelse.
För väldigt många gick det bra idag och det var superroligt att se, man satt verkligen och njöt!
Vissa kände själva att det gick mindre bra och gick av planen med en helt annan känsla, och det är denna känsla jag är rädd för. Jag är en människa som vill prestera när jag väl gör något, och det sista som får hända är att jag blir besviken på mig och min hund. För mig är det den absolut sista känslan jag vill ha. Jag kan gärna vara både irriterad, arg och lite trött på min hund, men jag vill aldrig vara besviken!
När man tävlar agility (som jag iofs gjort väääääldigt lite) så har jag aldrig vart rädd för den känslan. Risken att den skulle infalla sig där är så oerhört liten, och då är det bara på't igen. Med freestyle känns det inte "lika lätt". Men det kanske är jag som är för dåligt insatt i sporten än?
Väldigt givande var det iaf och jag är djupt imponerad av alla duktiga Linköpingsekipage! Stort grattis till er alla!