mittlivsomhund

Jag läser ju andras bloggar när jag hinner och orkar - det är kul! Det är också kul att ha en egen blogg och skriva om det som händer, ventilera funderingar och ha det som en minnesbank. Jag har inte lagt ett blogginlägg här sen i april, och nu känner jag att det är dags att skärpa sig med bloggen! Jag tycker ju den är rolig! 

I lördags var det dags för tävling i Söderköping. Andra tävlingen sedan vi kom tillbaka, och redan här fick jag kämpa med mentala demoner. Jag vaknade och var liksom i ofas med hela universum, och det var ungefär så jag körde agility också.... På filmen från agilityloppet hörs det hur Sofia svär över hur "jävla onödig" jag var haha! Kände mig missnöjd och genast började tankarna snurra. Redan på tävling nummer två dalade självförtroendet och känslan av besvikelse kom krypande. När jag kom hem funderade jag på vad jag pysslade med, och om det skulle vara så att ett tävlingsförbud skulle införas. Det hjälper mig dock inte, så grubblade ett varv till. 
Jag har ju bestämt att det är förbjudet att tänka i form av resultat - prestationsångesten och besvikelsen kommer som ett brev på posten, och det är taskigt mot både mig och Sigge. Inför tävlingen igår hade jag istället undertaggat och blev då loj och slarvig - vilket inte heller det är schysst mot varken mig eller Sigge. Kunde alltså pinpointa problemet till att jag inte hittar rätt state of mind. Inget jag kunde lösa där och då så jag valde att kolla igenom filmerna från tävlingen och plocka ut det som var bra, och hittade faktiskt flera saker! Lyckades till följd av detta ladda om inför söndagens ÖM!

Länk till gottebitarna från Söderköping om någon är nyfiken :)

Igår var det så dags för ÖM. Förra året hade jag och Sigge chans till silver men jag shabblade bort det pga nerver. Alltid detta jäkla huvud alltså! 
Jag hade bestämt mig för att inte tänka på förra året, utan bara gå in och ha kul - det jag haft som mål hela tiden, med varierande resultat. Sigges hopplopp var först ut, och jag kände redan under banvandringen att det var en rätt klurig bana. Hussen var med och kollade också, vilket av någon anledning gjorde mig rätt nervös. Vi diskade oss, men jag var ändå rätt nöjd med loppet och vår insats! 
Sen fick Rocky gå in och köra seniorklass. Han var enda hunden som kom runt utan disk, och vi vann! Lite knasigt, lite tokigt men väldigt roligt sammanfattar vårt lopp bra! Jag gillar verkligen att köra med Rocky! Ger en go känsla i magen! Hans lopp syns här.

Eftersom Sigge var diskad hade vi inget att hämta rent resultatmässigt, det visste jag ju redan under banvandringen. Och något hände. En annan attityd, en annan känsla och en annan tanke dök upp när jag gick banan. "Jag har inget att förlora, så HUR vill jag springa den här banan?" Det kan ha varit en av de bästa tankarna jag någonsin fått på en tävlingsplats, och det kändes liksom så självklart! Så, himla, självklart! VARFÖR hade jag inte tänkt på det förut? 
Om jag nu inte får fokusera på resultat varför ska jag då tävla, egentligen? För att träna! Träna på vadå? Och det är här det självklara kommer in - träna på att köra sån agility som jag VILL köra, som jag ser inom mig och som jag vill försöka ta fram inom mig själv! Så himla självklart! Denna tanke hängde jag fast vid, och helt ärligt kan det varit det bästa loppet på tävling som jag sprungit! Det blev inte 100 rätt, men det kändes bra! Det KÄNDES rätt! Och jag åkte hem med inte bara en seger med Rocky, utan en personlig seger jag inte räknat med alls! Det känns som jag knäckt koden. Nu snackar vi liksom, och nu har jag gett mig själv verktyg att förbättra mig själv i helt annan utsträckning!
Utomstående kanske inte ser det alls i loppet, men som sagt - känslan betyder mer! 
Här är klippet :D

 

Nu är jag pepp på en höst med utvecklande träning både mentalt och fysiskt!