mittlivsomhund

När man är distansstudent så har man ofta lyxen att kunna lägga upp studerandet lite som det behagar, och idag var en sån dag när jag gick som en zombie större delen av dagen och kom igång först på kvällen. Timmarna har en förmåga att springa iväg och innan jag visste ordet av var det natt för längesedan. Inte konstigt att jag har svårt att komma upp på morgonen kanske :P

 

Iaf, det sista man gör innan man går till sängs som hundägare tror jag för de flesta är att ta den där nattkissen med hundarna. När klockan blir sent är det faktiskt till och med ganska stilla i Ryd och hundarna brukar då få härja fritt - eller ja, iaf Sigge, Rocky brukar förbruka denna frihet ganska fort genom att äta något äckligt eller bara peka finger åt matte och då åker kopplet på.

 

Så där gick vi i natten, jag och mina djur. Sigge fri som vinden och Rocky i koppel tiggandes godis. Sisådär 100 meter framför oss ser jag en hare, men denna är smart och viker snabbt av innan någon av hundarna upptäcker den. Vi strosar vidare, och där bakom hörnet så sitter inte bara en utan TRE harar till.... Jakten var ett faktum och jag ser min gyllene elefant försvinna bakom en driva med snön sprutande omkring sig.

 

Ramsan jag hann med i mitt huvud var inte vacker, och sedan gör jag det där som jag egentligen är HELT emot - jag bryter min tystnadsplikt. I ett sånt läge anser jag att det är döden att kalla in om man inte VET att hunden kommer, för man förstör bara kommandot, och när inga andra hundar är med och leker så har jag faktiskt i princip 100% på Sigges inkallning. Det glömde väl jag i stundens hetta och vrålar nån form av förbudsord, tar ett andetag och visslar sedan. Direkt när jag visslat så svär jag en tyst ramsa till - vad fasen var det där bra för? Sigge vet ju inte att man kan sticka ifrån ett inkallningskommando, men det skulle han väl lärt sig nu då... Sekunden efter ser jag ett yrväder som kommer runt knuten, Sigge hade hört och valt att vända. Jag tror jag väckte hela Ryd med belöningsropen han fick på vägen in, och belöningskampen var så våldsam att jag trodde att armarna skulle trilla av.

Någonstans i denna adrenalinfyllda kamp slår det liksom slint i huvudet på mig - jäkla harar... Hur vågar dom? Såhär ska ju inte våra harmöten se ut! Efter denna tanke är det med beslutsamma steg jag bestämmer mig för att följa efter dom. För hararna i Ryd springer inte en meter mer än de måste och jag visste att jag skulle hitta dom 100 meter bort och få en ny chans.

 

Mycket riktigt så satt dom ungefär där jag räkande med att de skulle vara så jag hann förbereda Sigge. Han satte efter i två galoppsprång men direkt på min signal så vände han och återigen tvingades Ryd att höra på vilken FÖRBASKAT DUKTIG HUND JAG HAR! Kamptrasan är nu i princip död, liksom mina armar, men vi avslutade på topp ikväll! Även om jag medger att det är galet att jaga harar på det här viset!

 

Det är med ett leende på läpparna jag nu går och lägger mig, tänkades på den gyllene elefanten som sakta men säkert utvecklas till en fantastisk varelse som är precis så som jag önskade att jag skulle lyckats få Rocky men inte klarade av!