Inatt jag drömde... och konsten att inte ha så bråttom

Inatt drömde jag att jag och Rocky åkte på agilitytävling, vi sprang som idioter och han låg så fint i handen att vi inte bara fick pinne utan kom på första placering också :P Vad hände med alla bååårders som brukar vara med då? Jo dom diskade sig minsann varenda en haha! I drömmen fick jag en jättefin rosett, men efter några minuter trillade den isär. Jag och Ida försökte spika ihop den igen, men det gick inte särskilt bra så jag skickade tillbaka rosetten till klubben och krävde en ny haha!

Denna dröm hade jag nog för att jag tränade i Valla ridhus igår med Ida och Hedvig. De ville köra en agilitybana klass II inför rosettjakten på lördag, och jag och Rocky kämpade på vi med. Det gick faktiskt rätt så bra, även om vi inte nollade, och efter tips och coaching från Ida och Hedvig och en jäkla massa springande från mig så satte vi det ganska bra.
Deras tips gick ut på att blindbyta, vilket jag vanligtvis är ganska feg med. Varför vet jag egentligen inte, för Rocky han tar det superfint bara jag är tydlig, men av någon anledning litar jag inte på honom. Skärpning!
Men det är vansinnigt kul att träna med Rocky. Gör jag bara rätt så gör han som han ska, och jag lär mig saker varenda gång vi sätter foten på en bana! Det är fantastiskt kul, och utvecklande. Gamla fina gubbe! Dessutom så är det lättare att öva på saker jag har svårt för med en hund som faktiskt kan. Sigge skulle ju bli totalförvirrad om jag utsatte honom för det som Rocky får stå ut med ;)
 
Visserligen är väl den grabben ganska förvirrad över lag, och igår var inget undantag. Han fick träna lite igår han med, och planen var att ta upploppet på banan vi körde så grabben dels fick blåsa ur och dessutom träna på att bara dra framåt. Sigge har ett jättefint tryck framåt, men den där lilla detaljen att söka hinder när man är gasad är ju fortfarande lite överkurs...
Han fick även banga gunga, vilket vi inte gjort sen före jul och då var den lite äcklig. Detta märktes dock inget av igår och han var het på gröten och svarade fint! Vi har fortfarande inte kört en full gunga än, men det är ingen panik, och jag tror att halv gunga med fokus på bra attityd och att minnas att det är stanna vid kanten som gäller tror jag bara är bra för oss. Vi har ju gott om tid på oss!
 
Det här med gott om tid fick jag lov att påminna mig själv om igår också. Sigge börjar tycka att agility är lattjo som fasen, och vibrerar när han ser en uppställd bana. Det här med att vänta på matte i det läget är ju fullständigt onödigt, och när jag säger "KÖR" så är det precis vad han gör - utan mig och på sitt eget lilla vis. Detta funderade jag och nojade över igår - sådär får man minsann inte göra på tävling, hur ska jag göra med detta egentligen? Sen kom jag på.... Tävla ska vi inte göra förrän tidigast i höst som det ser ut nu, och Sigge må vara stor i kroppen men bara ett barn i huvudet, och ett barn har svårt med impulskontroll! Han tycker att det är ROLIGT, och kan inte hejda den glädjen, och det är något jag ska vara GLAD, inte bekymrad över! Vi hinner, och med mognad kommer fokus och han kommer då att ha tid att köra kombinationer TILLSAMMANS med mig! Ingen hets!

Detta kommer jag nog behöva påminna mig själv om fler gånger, för det är svårt att inte jämföra sig själv och sin hund med andra ekipage. Eller den yngre hunden med sin egen äldre hund. Sigge är barn, han vill vara barn, och för mig är det viktigt att han får den här tiden på sig att utvecklas i sin egen takt - jag tror att jag kommer ha igen det sen. Att andra har annorlunda hundar, i andra storlekar och med annan mentalitet, som har kommit längre i utvecklingen spelar ju egentligen ingen roll över huvud taget! Jag och Sigge har roligt och lär känna varandra, och vi kan ju faktiskt dra nytta av de tips de med mer utvecklade hundar har att ge - när vi väl känner att vi är där!
 
Och nu när jag tänker efter - hur var Rocky när han var grön på agility?
Den frågan kan jag svara på med ett leende på läpparna! Första två kurserna vi gick, så var det mer än en gång som instruktören tog tag i mig och nästan skakade mig för att jag skulle ta mig samman. Våra träningar hade minst en episod varje gång där Rocky expolderade och körde sitt eget race, jag försökte hålla ordning på honom men det slutade alltid på samma sätt - Rocky körde agility och jag låg dubbelvikt av skratt på marken!
Detta höll även i sig våra första inofficiella tävlingar, som ingick i en nybörjarcup. Jag minns särskilt en av deltävlingarna, där Rocky inte kunde behärska sig och tyckte "Matte du är ju ALLDELES för långsam, så nu drar jag" och körde en egen liten bana som han tyckte verkade bra. Folk började skratta och så även jag, och clownen i Rocky tog tillvara på detta och spexade lite till. Det hela slutade med att hela stället applåderade, skrattade som tokar och Rocky njöt och var helt slut efter allt sitt springande och sin kreativitet gällande banan. Det var även på förslag att vi skulle få pris för "flest fel tagna hinder" på hela cupen, så nog hade han också lite svårt att hålla rätt fokus i början :D
 
Jag och Rocky i början av vår karriär. Uppvisning i plantis - hur fasen vågade jag det? ;P
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0