mittlivsomhund

Idag var det ÄNTLIGEN dags att få tävla igen - Jönköping stod på agendan och jag lyckades få med mig mammsen ner, vilket gjorde morgonen härlig redan från start!

Jag var visserligen anmäld till alla fyra loppen men bestämde redan tidigare i veckan att jag endast skulle åka två och sedan bege mig hemåt! Om man haft ont i benen sen i mars kändes 4 lopp liksom lite onödigt utmanande.

 

Tävlingsmässigt var det verkligen ingen bra dag - jag och Rocky kom från olika planeter och vår brist på träning visade sig tydligt!
Hopploppet var dömt från start. Jag sätter Rocky och beger mig bort från honom, och jag känner redan på vägen att han är väldigt lätt i rumpan. Säger högt och tydligt att han ska stanna, och när jag sedan tar ett andetag så stack han. Vad gör jag då? Jo, det där som man inte ska göra... Jag släppte och körde, och lämnade huvudet kvar vid hinder 2... Hela loppet var därefter kaos, jag visste inte vart jag var och vad jag gjorde, och Rocky var vansinnig på mig och körde sitt eget race. Disk, disk, disk!

 

Till agilityloppet kände jag att jag hade bättre koll, och nu skulle jag bannemej hålla i hunden och köra agility, inte springa och vifta okontrollerat. Det gick bra till hinder 2... Vad som hände där vet jag faktiskt inte, för jag tyckte att jag glasklart petade in Rocky i en tunnel, men han höll inte med - så något knas måste jag gjort. Resten gick ungefär enligt planen, förutom det där retliga felet som jag gång på gång råkar ut för men ändå inte lär mig av... När jag skickar iväg Rocky till en tunnel längre bort för att sedan kunna sticka åt ett annat håll och möta upp - STICK INTE FÖR TIDIGT! Sätt fram den där extra foten, tryck till och vänta en halv sekund extra så han låser! Då sätter han det klockrent, annars tror han att det är jag som handlar luddigt och vänder.. 10 fel och en 21 plats.

 

Men det gör INGENTING, för jag fick ändå högsta vinsten idag - benen höll och jag har inte ont! :D Det är en sån seger för mig, och nu vågar jag på allvar tro att vi faktiskt är påväg tillbaka, nu ska vi bara börja träna ordentligt och jag ska ta hand om mig själv så jag håller, och sen kan vi ösa på tävling och faktiskt se ut som vi tränat agility mer än i två månader haha!

 

På hemvägen stannade vi utanför Sandhem och badade i stråken, och Sigge fick inviga sin flytväst. Att ha en retriever som inte kan simma känns lite avigt, men med flytväst så såg det mycket bättre ut! Han är fortfarande rätt sprattlig och ineffektiv, men det finns hopp! Nu är det inte lika stressat längre och han har en möjlighet att känna stöd och hitta tekniken utan att han är rädd att huvudet ska försvinna under ytan!

 

På kvällen körde vi ett slalompass här hemma, och Sigge får som vanligt mitt hjärta att smälta! Rocky var först ut, och då får Sigge ligga en bit bort och vänta. Sen när det är hans tur så får Rocky gå in, för jag orkar helt enkelt inte höra på hans vrålande. Sigge får ligga kvar tills Rocky är inne, och då sa jag "varsågod", som alltså betyder att han får gå ur sin position och lattja runt. Vad gör knashunden då? Jo, raka vägen fram till slalom, söker in den svåra vinkeln han valde och bara öser igenom! Jag fick springa som en tok och kasta allt vad jag orkade för att få fram bollen, för såna tillfällen kan ju inte bara gå ur händerna!

Sen körde vi ett par rep och sedan drog jag ihop allén ytterligare ett hål, så nu skulle jag gissa på att den är 10 cm bred ungefär. Alltså tillräckligt smal för att man måste börja böja lite på kroppen om man är en elefant. Hur hanterade Sigge detta då? Så fint att jag nästan blev tårögd!
"Jäklar, nu är det lite trängre här - men jag sänker väl huvudet och kroppen och bara öser så fort jag kan ändå!"
Det ser SÅ bra ut (nejdå, jag är inte partisk) och jag är så nöjd med metoden! Sigge har sånt självförtroende och tycker det är riktigt ROLIGT! Svårare vinklar från höger är fortfarande klurigt men det lossnar mer och mer för varje pass! De här korta passen på bara några rep är SÅ värdefulla och ikväll är jag lycklig som få!