mittlivsomhund

Idag var det då äntligen dags för premiären - springa agility med galen unghund på gräs!

Jag var allt lite fundersam när vi åkte ut, hur skulle detta gå egentligen? Sigge kan ju faktiskt inte alla hinder än, och jag har inte lärt mig att hantera honom alla gånger heller.

 

Dagens övningar innehöll dock bara hopp och tunnel, vilket gjorde att vi kunde köra hela övningarna som de var, utan att pussla eller bryta mitt i :)

Sigge var laddad, men fantastiskt härlig! Han är en yvig golden och det visade han tydligt även på kursen, MEN han var både styrbar och arbetsvillig. Han visade även att han både har hindersug och en förmåga att svänga (iaf om matte sköter sig som hon ska)!

 

Sista övningen för Lydia var SÅ häftig! Sigge var allt lite trött - det är jobbigt att sköta sig och fokusera så länge, men OJ vad häftig han är! Små små detaljer gör STOR skillnad och jag fick på ett enda kurstillfälle flera verktyg att jobba med hans svängar, för det är ju bara att inse - Sigge kommer aldrig kunna svänga som en border! Men han ska bannemej svänga som en snabb och styrbar elefant när han är klar, och det har jag goda förhoppningar om att få bra hjälp med på denna kurs!

 

Han gick även att trycka ut fint och till följd av att det funkade så bra gjorde jag idag faktiskt ett av de snyggaste blindbytena jag någonsin åstadkommit! Nog för att jag bara klarade det en gång, men jag vet vad jag gjorde fel resterande gånger och OJ vilken känsla det var att ösa på så med Sigge!
För om sanningen ska fram så är det lite otäckare och mer främmande att köra agility med Sigge än med Rocky.

Rocky är ju min klippa och min stjärna, och vi har ju lärt oss hur vi funkar och inte funkar tillsammans. Med honom vågar jag ösa, och jag vågar misslyckas. Av någon anledning vill jag inte misslyckas med Sigge vilket gör att jag lätt fegar. Det är ju nu jag ska vara den där supermatten som liksom lärt sig av sina misstag och kan vara där som ett större stöd än vad jag klarat med Rocky! Och Rocky är ju den där hunden som på en millisekund visar tydligt att jag gjorde fel. Sigge vet liksom inte det än, och då ökar pressen på mig.
Fånigt, jag vet - men det är ju därför vi går kurs :)

 

En del av mig saknade Rocky som fasen idag , för när jag ser agility i mitt huvud så är det bilden av mig och Rocky som susar fram tillsammans, men en sak saknade jag inte ett dyft - hans eviga vrålande!
Sigge var verkligen en stjärna idag, och jag litar på honom till 110 i passiviteten. När vi bygger hinder kan han ligga lös vid sidan, och detta klarar han även om det är två hundar som öser agility på planen. Han klarar att jag står med ryggen mot honom och klurar med kurskamraterna när de andra kör, och han klarar att coola ner och vänta på sin tur. Till råga på allt så gör han detta under total tystnad! Detta medför att jag får en HELT annan sinnesstämning. Jag kan ladda om, klura och bara fokusera på kommande uppgiften. Det är så härligt och jag är så stolt över min lille kille idag! Min lille kille som inte är så liten längre, och som faktiskt växer och visar vad han kan mer och mer för varje dag! Guldklimpen <3