mittlivsomhund

Idag är det sex månader sedan vi hämtade lille Sigge (som inte är så liten längre). Detta lilla knyte som var (och fortfarande är) mer vild än tam och som redan på ett par dagar gav mig gråa hår och funderingar på vad 17 jag gett mig in på. Detta släppte fort och shit vad jag har börjat tycka om denna fina lilla hund med det fantastiskt stora hjärtat. Det finns verkligen inte en sur cell i honom och han är en frisk fläkt som höjt humöret på alla i familjen!

 

Idag för 8 år sedan var också en sorgens dag (och är fortfarande idag). En av de värsta dagarna i mitt liv. Det var då jag jag efter mycket funderande tog beslutet att min älskade lille ponny Boysen skulle få lämna livet på jorden. Det var verkligen en av de svåraste beslut som jag tvingats ta, och jag har faktiskt aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Det kändes som att jag svek min älskade lille vän, och jag har flera gånger funderat på om det fanns något mer jag kunde gjort för honom. Detta är jag fortfarande inte säker på, men intalar mig själv att beslutet var det rätta!

Det spelar ingen roll att det är 8 år sedan jag senast kände hans mule mot min kind, tårarna trillar fortfarande!

Är så mycket jag skulle vilja skriva om denna underbara lilla häst, men det blir för jobbigt rent känslomässigt. Ni som någon gång träffade lille Boysen vet vilken underbar varelse han var, och ni som inte träffat honom missade verkligen något!

 

Som tur är så har hjärtat plats för många, och även om tomrummet efter Boysen alltid kommer att finnas så har hjärtat även fyllts med de underbara varelser som kommit in i mitt liv efter honom!

 

Man ska vara glad för varje stund, för man vet aldrig när det tar slut!

 

 

Avsevärt mycket mindre då än nu, det är ett som är säkert! Min store kille!

 

<3

 

Dålig kvalité, men nog ser man att han var vacker alltid!

 

Boysen var försökskanin till vårt massagearbete, vilket verkade vara väldigt uppskattat!

 

Innan jul i Vartofta. Barnen älskade honom!

 

En dag ses vi igen, min älskade lilla ponny!